Nu är Sankt Erik i dockan. Där ska hon få rutinkontroll och en del planerade arbeten ska genomföras. Här kommer några bilder.
Fler bilder ligger i ett album på vår Facebooksida.
Etikett: Sankt Erik
Vad händer hösten 2017?
Det börjar närma sig den tiden på året när det är dags att summera. Vilket år det har varit!
För ett år sen
Förra året vid den här tiden knackade vi rost i förliga kyrkan, hade filminspelning av Veckans brott ombord, förfasade oss över snöovädrets härjningar och laddade batterierna genom en utflykt till Anders gård. Då trodde vi att vi kanske skulle vara igång till i maj, men att certifiera ett fartyg tar mycket mer tid än man kan tro.
Det går nog inte att beskriva hur mycket en del har arbetat under det gångna året, det har jag redan skrivit om flera gånger. Även punktinsatser som bidrag och experthjälp har varit helt fantastiskt att få, det kan aldrig nog poängteras!
Så … vad händer nu då?
Siktet sedan flera år tillbaka har varit Åland 2018. Fartyget var ju där för hundra år sedan och bröt is åt flyktingfartyg. Då var det långt ifrån självklart till vilket land ön skulle höra, och ovanpå detta var det världskrig. En vansklig tid. Sankt Erik blev till och med beskjuten. Sankt Erik är en viktig historisk länk till en del av vår historia som i dag inte är speciellt välkänd, utom för specialintresserade.
Samtidigt som vi siktar mot stjärnorna (för det är en Ålandsresa ännu) måste fartyget få fortsatt omsorg. Hon är inte ny och det är en ständig balansgång mellan att visa henne så som hon är och att renovera varsamt för att hon inte ska förfalla eller bli en otrygg plats för turister , personal, besättning eller passagerare. Som jag skrev i förra inlägget får hon inte heller bli ett dockskåp, utan hon ska fortsätta att vara ett arbetande fartyg.
Här är lite av det praktiska som vi håller på med:
- Vi har tjärat vanten inför vintern.
Luktar gott, men klibbar på allt - Vi gör fortsatta måleriarbeten i förliga maskin, både större ytor som bara till hälften varit färdigställda, samt en del så kallade ”hål” där det behövs lite knackande och ny grundfärg.
Förberedelse för målning 
Målning i förliga maskin - Vi flyttar Plimsollmärket, så att det stämmer med den nya stabilitetsboken. Detta är ett riktigt Huckelberry Finn-jobb – det sker alltså från en flotte som guppar under piren. Inte någon optimal arbetsställning, men vår ihärdiga målarmästare kämpar på!
Jobbet med plimsollmärket från flotten - Vi sotar. Ett klart svart jobb (till skillnad från svartjobb).
Sotning i panna 2 - Vi renoverar en av toaletterna på Torget så att det blir fräscht igen. Ytterst dammigt och initialt inte helt väldoftande …
Dammigt på WC:n - Vi målar räcken i förliga maskin, en pillrig balansakt.
Räckena i aktre maskin gjordes i våras. De får visa hur fräscht det blir. Även där ska det komma upp nät. - Museet har folk på plats som arbetar med akterdäcket.
Akterdäck får vård
Bland pappersjobbet finns bland annat:
- Vi har inrättat en skyddskommitté som ska gå igenom alla delar av fartyget där vi arbetar när hon lämnar kaj.
- Vi arbetar med utrymningsplanen, så att den blir uppdaterad.
Givetvis har vi fler jobb i pipeline, både egna och tillsammans med museet, både praktiska och teoretiska, men dessa får jag återkomma till när de är igång.
Renovering, men inte dockskåp
Sakta och motvilligt lägger sig yran från de underbara turerna med Sankt Erik i september. Det har varit en härlig säsong med två lyckade kajkörningshelger och givetvis kronan på verket: certifieringen och att få lämna kaj med nyfikna passagerare. Givetvis har vi fortsatt hög stämning, men vi har några ”resttentor” på certifikatet och givetvis gäller det också att blicka framåt.
Vi har som sagt lite att ta rätt på, som måste ordnas inom tre månader, för att certifikatet ska fortsätta gälla. En sådan sak är att flytta plimsollmärket efter den nya stabilitetsberäkningen. Detta känns bra att få klart innan det blir riktigt mörkt och ruggigt ute.
I går planerade vi vad som ska målas, tvättas och städas. Några av de gamla ”groparna” är halvfärdiga och ska fixas (rostskrapning och målning på insidan av skrovet). Namnet ”gropar” blev förresten legendariskt för två vintrar sedan då var och en höll hårt på ”sin” grop, så hårt att vi undrade om de tänkte låta den gå i arv. (Anledningen var givetvis att det är bra att veta var i processen man befinner sig.)
Givetvis behöver vi sota och göra färdigt avställningen av maskinerna. På den aktre toaletten vid Torget har en renovering tagit fart som ska göra det trevligare för våra gäster nästa säsong.
Vi har börjat tvätta maskinstativen för att bättre se deras status (som troligen är bra). Räckena i förliga maskin behöver en del omsorg och förhoppningsvis får alla räcken nya nät som är enhetliga, trygga för besökarna och enkla att hålla rena.
I går var Johan, som är kunnig i riggarbete, ombord och inspekterade vant och stag. Där finns det en del att göra, framför allt förmastens vant har farit illa genom åren. Fartygets vant är klädd med hamprep, och tack vare detta har den, trots allt, klarat sig så länge som den har. Men nu behöver den kläs om och sedan underhållas årligen. Förstaget behöver dessutom spännas ganska mycket.
Den aktre vanten kan vi behöva tjära innan vintern. Då klarar den nog ett år till. Det staget är dessutom betydligt bättre. Skorstensstagen behöver oljas upp ordentligt så att inte rosten får grepp i vajrarna.
Ett jättejobb i vinter blir att börja sjöstuva allt som finns ombord. _Om_ det nu blir så att vi ska ut på en något längre resa nästa sommar så måste allt sitta fast så att det inte far omkring och slår sönder både fartyget och andra saker som förvaras ombord. Blir det inte en längre resa behöver vi ändå städa fartyget, så det är inte onödigt arbete.
Det är skoj att vara igång med underhållsarbetet, för det blir ju så fint när det är färdigt, samtidigt som vi tar fasta på Bengts ord: ”Hon ska väl inte vara ett docksåp”. Nej, det ska hon inte, det är ett arbetsfartyg och det underhåll som görs ska i första hand vara sådant som bidrar till hennes livslängd. I övrigt gör det inget om det syns att hon är en bruksbåt. Jobb så att det räcker finns det ändå!
Certifieringen
En del har svettats i pannrum och maskin. Andra har varit frusna på däck och brygga. Gemensamt har vi dock glädjen. Dryga två år av slit med allt från rost till pappersarbete, från målning och puts till träning i att hantera maskiner och manövrar har burit frukt. Vi har fått Sankt Erik certifierad!
En orolig kväll
I torsdags satt några av oss i mässen och undrade. Allt hade gått bra med inspektionen vid kaj, men så var det ekolodet. Detta hade Hasse för länge sedan ansökt om dispens för att slippa ha, men vi hade inte fått något svar. Hur skulle det gå? På fredagsmorgonen skulle slutprovet ske, en segling med Transportstyrelsen. Oroliga gick vi till kojs.
Strax före fem vaknade jag av att Bengt drog igång pannorna. Normalt hade nog detta inte väckt mig, i alla fall inte den tiden (kvällsmänniska som jag är), men nerverna var på utsidan hos oss alla. Vem ville stå på landgången och säga: ”Nej, det blir inget.” när våra medlemmar kom? Om det nu inte skulle gå vägen alltså. Ingen, givetvis! Som alltid när människor är oroliga pendlade det mellan ett ”men inte kan de väl …” till ”det går nog bra ändå”. Allt var varmt långt i förväg i alla fall och en sån här dag skadade det nog inte. Mycket stod ju på spel.
En kram
Under arbetet på morgonen kom så Hasse, som just hade avslutat ett telefonsamtal, och talade om att vi skulle få certet. Seglingen var mest bara en rutinkoll. Jag tror att jag kramade dig, Hasse, det var ett sånt härligt besked! Vi kunde gå ut på sociala media och tala om att seglingen för medlemmarna verkligen skulle bli av klockan 14:00. Ansiktena ombord blev ljusare. Vi kunde njuta av att se både vår pirgranne S/S Örnen och gästande S/S Stockvik elda på ock lämna kaj. Snart skulle det ju vara vår tur!
En timme senare var Örnen tillbaka och låg och väntade på oss ute vid Kastellholmen. Urban, som suttit på morgonflyget, anlände i taxi ungefär samtidigt som inspektören från Transportstyrelsen kom.
Nu var det bara att göra som på fjolårets tekniska provtur, så skulle allt vara färdigt. Men … fartyget ville inte riktigt vända. Det blev många slag i maskintelegrafen, både fram och back omväxlande i aktre och förliga maskin, några av dem med hjärtat i halsgropen då hon girade åt fel håll. Det var inte tid att analysera vad som krånglade, utan bara att kämpa på men till sist hade vi i alla fall fören åt rätt håll och fritt vatten framför oss. En bit utanför Vikingterminalen, där det var mer plats, gjorde vi om manövern.
Nu var vi utan risk att köra in i något, och med mer vatten under kölen vände Sankt Erik precis som hon skulle. Inspektören var nöjd och berömde befälen för deras skicklighet att hantera fartyget och lugnet i situationen. Kanske var det till och med bra att hon krånglat lite för oss? Fast å andra sidan var han säkert erfaren nog att märka att vi har kompetent folk ombord ändå.
Klart med certifikatet
Nu blev det pappersarbete. Vi måste fortfarande få klartecken på dispensen av ekolodet, men vi fick certifikatet i alla fall och det kändes fantastiskt skönt. Pelle, som seglade befälhavare, fick ta emot luntan. (Om någon undrar så var Hasse givetvis med på bryggan, men han håller på att trappa ner antalet timmar och vill föra kunskapen om fartygets manövrering vidare så att fler kan segla henne. En sån här gammal dam är mycket individuell att framföra.)
Sankt Eriks vänförening seglar först
Lunchen, som vi åt på Vasamuseets restaurang, fick oss att ladda batterierna igen. Nu skulle det komma gäster. Vår egen vänförening fick givetvis första tjing på en seglats, nu när det blivit tillåtet att ha passagerare ombord. Det var fulltecknat, 80 förväntansfulla stod på kajen. För första gången på tio år skulle Sankt Erik segla med gäster!
Klockan 14:00 drogs landgången. Även nu var det lite knöligt att komma ut. Kanske för att hon ligger nästan för lätt efter tömningen av kölsvinet, eller för att vi bara kör på två pannor och inte får samma svar från maskin som på isbrytartiden? Nå, runt kom vi och iväg på en tur ut i diset. Vädret var faktiskt det enda som hade kunnat vara bättre. Efter avgång fick gästerna besöka maskin, ta sig en titt på bryggan eller bara njuta av turen någonstans ombord.
Ett fint regn strilade ner och sikten var riktigt usel. Befälet tryckte ansiktet mot fönstret och gav order till rorsman som fick styra helt i blindo. Nå, som skutseglare är jag van att inte ha mycket sikt framåt, så det var inga nyheter.
Nu hade de det nog varmt och skönt maskin och säkert svettigt i pannrummet. Men det är samarbete som för ett fartyg framåt, så det var bara att trotsa frusna fingrar och ånga på. Värmen från besökarnas glada ansikten och den fantastiska känslan av att Sankt Erik faktiskt seglar igen hjälpte väldigt mycket.
Är klockan bara sju?
Matroser och maskin fick mycket att göra vid ankomsten; trossar skulle i land och maskinerna måste ömsom vrida in aktern, ömsom tajta till förtöjningarna tills vi låg rätt. Det tog en stund att få ett så runt skrov att lägga sig längs med kajen. När gästerna hade gått i land var det ett gäng trötta men glada besättningsmedlemmar som kunde jämföra dagens upplevelser.
Några åkte hem en sväng, några fixade pizza medan tre av oss flyttade museets sjöräddningskryssare Bernhard Ingelsson, eftersom flottans skolskepp Falken skulle kunna komma på besök på lördagen.
Sedan var det mat och samtal om dagens äventyr. Klockan var bara sju, men det kändes som om den var tio. Oj, så trötta vi var efter all spänning. Det dröjde inte länge innan alla sov. Det väntade ju nya seglingar på lördagen.
Lördag
Den utlovade solen lyste med sin frånvaro, men det hade i alla fall slutat regna på lördagsmorgonen. Även om aktre maskin har gått dagen innan tar det tre timmar att värma den, så det var ingen rast den här morgonen heller. Strax innan vår avgång kom Falken, eskorterad av vår pirgranne M20. Sedan kunde vi ta ombord dagens gäster, från Sjöhistoriskas vänförening, och lossa förtöjningarna igen.
Den här gången kom vi runt betydligt bättre och snart var vi på väg igen. Det blev samma tur som under gårdagen, ett varv runt Fjäderholmarna och sedan en sväng in på strömmen, med en fin piruett framför Gamla stan.
Nu var det dags att börja finjustera arbetet. Hon drar en aning åt styrbord, speciellt efter styrbordsgirar, men hur mycket måste man stötta? Bara att prova och lära.
Gissningsvis jobbade alla med samma sak på respektive post, att hitta känslan för henne under gång. Även nu fick gästerna besöka maskin och brygga. Maria S från museet serverade kaffe och hembakade kakor.
Lunchen denna dag dag var en härlig gryta som Maria gjort och serverade i mässen. Vi hann också med att besöka Falken, som hade öppet skepp. Det fanns plats för några från hennes besättning att segla med oss på dagens sista tur.
Deviera kompassen
Nu var det lite bökigare att komma ut igen. Var det på grund av våra manövrar som det hade blivit sällsamt tomt i gästhamnen? Eller var det bara fler som ville ut på sjön? Det får vi nog aldrig svar på, men det gav oss några leenden.
På den här seglatsen var det dags att deviera kompassen. Det går till så att man kör på en bana, som en fyrkant enligt vissa kursangivelser, medan den som devierar justerar magneterna i nakterhuset. Sedan kör man samma bana en gång till för att bekräfta att inställningarna är de rätta. Under själva devieringen måste fartyget gå mycket rakt på sin kurs, och Sankt Erik uppförde sig roderstabilt, till full belåtenhet.
Fullt framåt
På tillbakavägen fick Sankt Erik sträcka ut. Hon accelererade mjukt och vibrationsfritt, så att det knappt märktes att hon kommit upp i dryga tio knop. Men strax fick vi sakta ner igen, det är fartbegränsningar när man ska in till stan. I aktre maskin hade de bestämt att 65 varv i minuten var full fart. Det är mycket imponerande att se maskinen i detta tempo. Jag hoppas att flera av gästerna hann uppleva det. Själv har jag bara sett det på film, men det var häftigt det också.
Vid kajen stod både befäl och manskap från Falken och tog emot våra kastlinor. Vilken härlig service! Den här gången lade Sankt Erik sig snyggt och fint på plats, som om hon visste att det var dags att bli förtöjd inför vintern. Samtidigt är jag säker på att hon någonstans inne i sin skeppssjäl vet att hon inte har seglat för sista gången.
Tusen tack!
Tusen tack till alla som har gjort det här möjligt:
- sponsorer, både privata, föreningar och företag
- medarbetarna på Transportstyrelsen som har varit positiva till vårt projekt
- alla hjälpsamma museianställda
- volontärerna med Hasse och Anders i spetsen.
Vi vill också tacka Örnen och övriga fartyg som hälsat eller hjälpt oss genom att ge oss svängrum när vi ska ut eller in och alla gäster som seglade med oss i helgen (det tar 15 sekunder att kasta om från fram till back eller tvärt om, och till detta får man lägga trögheten, alltså den tid det tar för en stor massa att byta riktning i vattnet).
Vi hade lite drygt 200 passagerare på de tre turerna och ni var fantastiskt glada och kom med trevliga frågor.
Vad händer nu?
Nu ska vi sätta igång med vinterunderhåll. Maskinerna ska ställas av och pannorna ska sotas. Vi ska fortsätta måleriarbetet och eventuellt ska vi också börja med det stora arbetet att tuba i panna fyra. Sen måste vi planera verksamheten för 2018. Känner du redan nu någon som har en grupp på maximalt 80 personer som vill ut och åka med världens största fungerande sjöångmaskin? Hör av dig! Trots att vi är trötta efter allt jobb fram till certifikatet vill vi gärna komma igång tidigt i vår och segla igen.
På kurs
Det blev ett kort sommaruppehåll i år. I torsdags var vi åter igång. Det återstår mycket pappersarbete. Det viktigaste är att vi kan hitta en försäkring som fungerar för enstaka turer (givetvis är fartyget försäkrat av museet vid kaj). Om någon har kontakter bland rådgivare för fartygsförsäkringar, hör gärna av er och hjälp till.
Nödlösning a la S/S Martha.
I övrigt pågår ju jobbet för att kunna visa allt som Transportstyrelsen har på sin lista. Vi har fått kompasscertifikaten för huvudkompassen, och reserven är på service.
Huvudkompassen på service
Nere i akterpiken är den nya trallen på plats, så att inget kan orsaka problem med den ordinarie styrningen. Reservstyrningen är också kollad och smord. Nu planerar vi för att kunna fästa utrustningen på bryggan (framför allt ett fäste till radarn) och hoppas snart kunna vara igång med detta.
Nödstyrningen testas och får underhåll.
Sankt Erik har också kvar sitt tillstånd för radioutrustning. Radio tillhör givetvis också det som måste monteras.
Snart återstår bara att börja odla rosor 🙂
Det är mycket kvar innan vi kan ägna oss åt rosorna, men om vi sommarjobbar duktigt så … Fortsättning följer.
Årsmöte
Nu är det snart dags för årsmöte för alla medlemmar. Årsmötet äger rum fredagen den 31 mars, i lastrummet på Sankt Erik. Starttiden är 17:00. Den sedvanliga kallelsen och handlingarna kommer snart att skickas ut via e-post. Varmt välkomna!
Modellen av Isbrytaren II (Sankt Erik) i lastrummet (som också speglar sig lite i monterglaset).
En återblick till 2007
En fin film från Youtube där vi får se Sankt Erik på en av hennes turer, i augusti 2007. Visst är hon väl pampig, så säg!
Sankt Erik på Instagram
Nu finns Sankt Erik också på Instagram. Där kommer det att komma upp bilder från fartyget. Sök på sankterik1915. Om du själv har bilder på fartyget, tagga gärna med #sankterik1915
En fin film
Hittade den här filmen på Youtube. Den är från den första kajkörningen, i maj 2016. Ni vt väl att det är fler kajkörningar inplanerade under 2017. Den första blir sista helgen i maj.
Gott nytt 2017
Bilden är från den lyckade tekniska provturen i slutet av sommaren 2016, det gångna årets höjdpunkt. Nu ser vi fram emot ett spännande 2017 och hoppas kunna visa upp en ännu finare Sankt Erik när piren öppnar i vår. I dag är det dock jullov ombord och nästa torsdag är det trettonhelg, men sen är vi tillbaka och målar, sotar, tvättar och mekar. Gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt 2017!
