Det är dags att smyga igång jobbet inför körningarna i augusti. Det finns en möjlighet att börja nu på torsdag, den 2/8, från 13:00.
För att veta att det blir av, skicka ett mejl till föreningens e-post: kontakt@sankterik1915.se och tala om ifall du kommer – om ingen mejlar är det inte säkert att någon finns på plats för att leda något jobb, så hör av dig!
PS Eftersom vi inte vet hur många som kan komma får var och en ta med sig sin korv (eller annan middag) den här gången.
Det börjar närma sig den tiden på året när det är dags att summera. Vilket år det har varit!
För ett år sen
Förra året vid den här tiden knackade vi rost i förliga kyrkan, hade filminspelning av Veckans brott ombord, förfasade oss över snöovädrets härjningar och laddade batterierna genom en utflykt till Anders gård. Då trodde vi att vi kanske skulle vara igång till i maj, men att certifiera ett fartyg tar mycket mer tid än man kan tro.
Förra året när några av oss var statister på TV
Det går nog inte att beskriva hur mycket en del har arbetat under det gångna året, det har jag redan skrivit om flera gånger. Även punktinsatser som bidrag och experthjälp har varit helt fantastiskt att få, det kan aldrig nog poängteras!
Så … vad händer nu då?
Siktet sedan flera år tillbaka har varit Åland 2018. Fartyget var ju där för hundra år sedan och bröt is åt flyktingfartyg. Då var det långt ifrån självklart till vilket land ön skulle höra, och ovanpå detta var det världskrig. En vansklig tid. Sankt Erik blev till och med beskjuten. Sankt Erik är en viktig historisk länk till en del av vår historia som i dag inte är speciellt välkänd, utom för specialintresserade.
Samtidigt som vi siktar mot stjärnorna (för det är en Ålandsresa ännu) måste fartyget få fortsatt omsorg. Hon är inte ny och det är en ständig balansgång mellan att visa henne så som hon är och att renovera varsamt för att hon inte ska förfalla eller bli en otrygg plats för turister , personal, besättning eller passagerare. Som jag skrev i förra inlägget får hon inte heller bli ett dockskåp, utan hon ska fortsätta att vara ett arbetande fartyg.
Här är lite av det praktiska som vi håller på med:
Vi har tjärat vanten inför vintern.
Luktar gott, men klibbar på allt
Vi gör fortsatta måleriarbeten i förliga maskin, både större ytor som bara till hälften varit färdigställda, samt en del så kallade ”hål” där det behövs lite knackande och ny grundfärg.
Förberedelse för målning
Målning i förliga maskin
Vi flyttar Plimsollmärket, så att det stämmer med den nya stabilitetsboken. Detta är ett riktigt Huckelberry Finn-jobb – det sker alltså från en flotte som guppar under piren. Inte någon optimal arbetsställning, men vår ihärdiga målarmästare kämpar på!
Jobbet med plimsollmärket från flotten
Vi sotar. Ett klart svart jobb (till skillnad från svartjobb).
Sotning i panna 2
Vi renoverar en av toaletterna på Torget så att det blir fräscht igen. Ytterst dammigt och initialt inte helt väldoftande …
Dammigt på WC:n
Vi målar räcken i förliga maskin, en pillrig balansakt.
Räckena i aktre maskin gjordes i våras. De får visa hur fräscht det blir. Även där ska det komma upp nät.
Museet har folk på plats som arbetar med akterdäcket.
Akterdäck får vård
Bland pappersjobbet finns bland annat:
Vi har inrättat en skyddskommitté som ska gå igenom alla delar av fartyget där vi arbetar när hon lämnar kaj.
Vi arbetar med utrymningsplanen, så att den blir uppdaterad.
Givetvis har vi fler jobb i pipeline, både egna och tillsammans med museet, både praktiska och teoretiska, men dessa får jag återkomma till när de är igång.
Sakta och motvilligt lägger sig yran från de underbara turerna med Sankt Erik i september. Det har varit en härlig säsong med två lyckade kajkörningshelger och givetvis kronan på verket: certifieringen och att få lämna kaj med nyfikna passagerare. Givetvis har vi fortsatt hög stämning, men vi har några ”resttentor” på certifikatet och givetvis gäller det också att blicka framåt.
Vi har som sagt lite att ta rätt på, som måste ordnas inom tre månader, för att certifikatet ska fortsätta gälla. En sådan sak är att flytta plimsollmärket efter den nya stabilitetsberäkningen. Detta känns bra att få klart innan det blir riktigt mörkt och ruggigt ute.
Hasse och Håkan kollar in ritningarna för att se var plimsollmärket ska sitta på för spant, så att det hamnar rätt på längden. Höjden har vi fått anvisningar för i den nya stabilitetsboken.
I går planerade vi vad som ska målas, tvättas och städas. Några av de gamla ”groparna” är halvfärdiga och ska fixas (rostskrapning och målning på insidan av skrovet). Namnet ”gropar” blev förresten legendariskt för två vintrar sedan då var och en höll hårt på ”sin” grop, så hårt att vi undrade om de tänkte låta den gå i arv. (Anledningen var givetvis att det är bra att veta var i processen man befinner sig.)
Givetvis behöver vi sota och göra färdigt avställningen av maskinerna. På den aktre toaletten vid Torget har en renovering tagit fart som ska göra det trevligare för våra gäster nästa säsong.
Det trasiga och slitna golvet på toaletten är ett minne blott.
Vi har börjat tvätta maskinstativen för att bättre se deras status (som troligen är bra). Räckena i förliga maskin behöver en del omsorg och förhoppningsvis får alla räcken nya nät som är enhetliga, trygga för besökarna och enkla att hålla rena.
I går var Johan, som är kunnig i riggarbete, ombord och inspekterade vant och stag. Där finns det en del att göra, framför allt förmastens vant har farit illa genom åren. Fartygets vant är klädd med hamprep, och tack vare detta har den, trots allt, klarat sig så länge som den har. Men nu behöver den kläs om och sedan underhållas årligen. Förstaget behöver dessutom spännas ganska mycket.
Den aktre vanten kan vi behöva tjära innan vintern. Då klarar den nog ett år till. Det staget är dessutom betydligt bättre. Skorstensstagen behöver oljas upp ordentligt så att inte rosten får grepp i vajrarna.
Johan inspekterar vanten.
Ett jättejobb i vinter blir att börja sjöstuva allt som finns ombord. _Om_ det nu blir så att vi ska ut på en något längre resa nästa sommar så måste allt sitta fast så att det inte far omkring och slår sönder både fartyget och andra saker som förvaras ombord. Blir det inte en längre resa behöver vi ändå städa fartyget, så det är inte onödigt arbete.
Det är skoj att vara igång med underhållsarbetet, för det blir ju så fint när det är färdigt, samtidigt som vi tar fasta på Bengts ord: ”Hon ska väl inte vara ett docksåp”. Nej, det ska hon inte, det är ett arbetsfartyg och det underhåll som görs ska i första hand vara sådant som bidrar till hennes livslängd. I övrigt gör det inget om det syns att hon är en bruksbåt. Jobb så att det räcker finns det ändå!
En del har svettats i pannrum och maskin. Andra har varit frusna på däck och brygga. Gemensamt har vi dock glädjen. Dryga två år av slit med allt från rost till pappersarbete, från målning och puts till träning i att hantera maskiner och manövrar har burit frukt. Vi har fått Sankt Erik certifierad!
Tuuut-tuuuuut, här kommer S/S Sankt Erik Foto: Robert Härlin
En orolig kväll
I torsdags satt några av oss i mässen och undrade. Allt hade gått bra med inspektionen vid kaj, men så var det ekolodet. Detta hade Hasse för länge sedan ansökt om dispens för att slippa ha, men vi hade inte fått något svar. Hur skulle det gå? På fredagsmorgonen skulle slutprovet ske, en segling med Transportstyrelsen. Oroliga gick vi till kojs.
Strax före fem vaknade jag av att Bengt drog igång pannorna. Normalt hade nog detta inte väckt mig, i alla fall inte den tiden (kvällsmänniska som jag är), men nerverna var på utsidan hos oss alla. Vem ville stå på landgången och säga: ”Nej, det blir inget.” när våra medlemmar kom? Om det nu inte skulle gå vägen alltså. Ingen, givetvis! Som alltid när människor är oroliga pendlade det mellan ett ”men inte kan de väl …” till ”det går nog bra ändå”. Allt var varmt långt i förväg i alla fall och en sån här dag skadade det nog inte. Mycket stod ju på spel.
Fredag morgon. Gästande S/S Stockvik är på väg att avgå mot Odense. Befäl och lots anländer till Sankt Erik. Vi ska inte fullt så långt.
En kram
Under arbetet på morgonen kom så Hasse, som just hade avslutat ett telefonsamtal, och talade om att vi skulle få certet. Seglingen var mest bara en rutinkoll. Jag tror att jag kramade dig, Hasse, det var ett sånt härligt besked! Vi kunde gå ut på sociala media och tala om att seglingen för medlemmarna verkligen skulle bli av klockan 14:00. Ansiktena ombord blev ljusare. Vi kunde njuta av att se både vår pirgranne S/S Örnen och gästande S/S Stockvik elda på ock lämna kaj. Snart skulle det ju vara vår tur!
S/S Örnen och S/S Stockvik lämnar kaj.
En timme senare var Örnen tillbaka och låg och väntade på oss ute vid Kastellholmen. Urban, som suttit på morgonflyget, anlände i taxi ungefär samtidigt som inspektören från Transportstyrelsen kom.
Nu var det bara att göra som på fjolårets tekniska provtur, så skulle allt vara färdigt. Men … fartyget ville inte riktigt vända. Det blev många slag i maskintelegrafen, både fram och back omväxlande i aktre och förliga maskin, några av dem med hjärtat i halsgropen då hon girade åt fel håll. Det var inte tid att analysera vad som krånglade, utan bara att kämpa på men till sist hade vi i alla fall fören åt rätt håll och fritt vatten framför oss. En bit utanför Vikingterminalen, där det var mer plats, gjorde vi om manövern.
Christer fotade oss från S/S Örnen.
Nu var vi utan risk att köra in i något, och med mer vatten under kölen vände Sankt Erik precis som hon skulle. Inspektören var nöjd och berömde befälen för deras skicklighet att hantera fartyget och lugnet i situationen. Kanske var det till och med bra att hon krånglat lite för oss? Fast å andra sidan var han säkert erfaren nog att märka att vi har kompetent folk ombord ändå.
Klart med certifikatet
Nu blev det pappersarbete. Vi måste fortfarande få klartecken på dispensen av ekolodet, men vi fick certifikatet i alla fall och det kändes fantastiskt skönt. Pelle, som seglade befälhavare, fick ta emot luntan. (Om någon undrar så var Hasse givetvis med på bryggan, men han håller på att trappa ner antalet timmar och vill föra kunskapen om fartygets manövrering vidare så att fler kan segla henne. En sån här gammal dam är mycket individuell att framföra.)
Pelle tar emot Sankt Eriks certifikat
Sankt Eriks vänförening seglar först
Lunchen, som vi åt på Vasamuseets restaurang, fick oss att ladda batterierna igen. Nu skulle det komma gäster. Vår egen vänförening fick givetvis första tjing på en seglats, nu när det blivit tillåtet att ha passagerare ombord. Det var fulltecknat, 80 förväntansfulla stod på kajen. För första gången på tio år skulle Sankt Erik segla med gäster!
Föreningens kassör, Maria W, prickade av gästerna och sålde unika nyckelringar från Sankt Eriks däcksplank.
Klockan 14:00 drogs landgången. Även nu var det lite knöligt att komma ut. Kanske för att hon ligger nästan för lätt efter tömningen av kölsvinet, eller för att vi bara kör på två pannor och inte får samma svar från maskin som på isbrytartiden? Nå, runt kom vi och iväg på en tur ut i diset. Vädret var faktiskt det enda som hade kunnat vara bättre. Efter avgång fick gästerna besöka maskin, ta sig en titt på bryggan eller bara njuta av turen någonstans ombord.
Ett fint regn strilade ner och sikten var riktigt usel. Befälet tryckte ansiktet mot fönstret och gav order till rorsman som fick styra helt i blindo. Nå, som skutseglare är jag van att inte ha mycket sikt framåt, så det var inga nyheter.
Inte mycket sikt.
Nu hade de det nog varmt och skönt maskin och säkert svettigt i pannrummet. Men det är samarbete som för ett fartyg framåt, så det var bara att trotsa frusna fingrar och ånga på. Värmen från besökarnas glada ansikten och den fantastiska känslan av att Sankt Erik faktiskt seglar igen hjälpte väldigt mycket.
Pelle mannekängar i en rock från tiden då fartyget hette Isbrytaren II (1915-1958 var det hennes namn). Var det så här kyligt en höstdag kan man bara tänka sig isvintern på öppen brygga …
Är klockan bara sju?
Matroser och maskin fick mycket att göra vid ankomsten; trossar skulle i land och maskinerna måste ömsom vrida in aktern, ömsom tajta till förtöjningarna tills vi låg rätt. Det tog en stund att få ett så runt skrov att lägga sig längs med kajen. När gästerna hade gått i land var det ett gäng trötta men glada besättningsmedlemmar som kunde jämföra dagens upplevelser.
Några åkte hem en sväng, några fixade pizza medan tre av oss flyttade museets sjöräddningskryssare Bernhard Ingelsson, eftersom flottans skolskepp Falken skulle kunna komma på besök på lördagen.
En tur till Beckholmen med sjöräddningskryssaren med Bernhard Ingelsson. Johan, som varit flitig både på däck och i maskin på Sankt Erik, var med och hjälpte till.
Sedan var det mat och samtal om dagens äventyr. Klockan var bara sju, men det kändes som om den var tio. Oj, så trötta vi var efter all spänning. Det dröjde inte länge innan alla sov. Det väntade ju nya seglingar på lördagen.
Lördag
Den utlovade solen lyste med sin frånvaro, men det hade i alla fall slutat regna på lördagsmorgonen. Även om aktre maskin har gått dagen innan tar det tre timmar att värma den, så det var ingen rast den här morgonen heller. Strax innan vår avgång kom Falken, eskorterad av vår pirgranne M20. Sedan kunde vi ta ombord dagens gäster, från Sjöhistoriskas vänförening, och lossa förtöjningarna igen.
Lördagens gäster tar en titt på Falken och kommer sedan ombord.
Den här gången kom vi runt betydligt bättre och snart var vi på väg igen. Det blev samma tur som under gårdagen, ett varv runt Fjäderholmarna och sedan en sväng in på strömmen, med en fin piruett framför Gamla stan.
Nu var det dags att börja finjustera arbetet. Hon drar en aning åt styrbord, speciellt efter styrbordsgirar, men hur mycket måste man stötta? Bara att prova och lära.
Anna som rorsman medan Pelle och Hasse noga håller koll.
Gissningsvis jobbade alla med samma sak på respektive post, att hitta känslan för henne under gång. Även nu fick gästerna besöka maskin och brygga. Maria S från museet serverade kaffe och hembakade kakor.
Maria S, tidstroget klädd för kaffeservering, säger tack och välkomna åter till passagerarna.
Lunchen denna dag dag var en härlig gryta som Maria gjort och serverade i mässen. Vi hann också med att besöka Falken, som hade öppet skepp. Det fanns plats för några från hennes besättning att segla med oss på dagens sista tur.
Deviera kompassen
Nu var det lite bökigare att komma ut igen. Var det på grund av våra manövrar som det hade blivit sällsamt tomt i gästhamnen? Eller var det bara fler som ville ut på sjön? Det får vi nog aldrig svar på, men det gav oss några leenden.
Nakterhuset är öppnat för deviation.
På den här seglatsen var det dags att deviera kompassen. Det går till så att man kör på en bana, som en fyrkant enligt vissa kursangivelser, medan den som devierar justerar magneterna i nakterhuset. Sedan kör man samma bana en gång till för att bekräfta att inställningarna är de rätta. Under själva devieringen måste fartyget gå mycket rakt på sin kurs, och Sankt Erik uppförde sig roderstabilt, till full belåtenhet.
Fullt framåt
På tillbakavägen fick Sankt Erik sträcka ut. Hon accelererade mjukt och vibrationsfritt, så att det knappt märktes att hon kommit upp i dryga tio knop. Men strax fick vi sakta ner igen, det är fartbegränsningar när man ska in till stan. I aktre maskin hade de bestämt att 65 varv i minuten var full fart. Det är mycket imponerande att se maskinen i detta tempo. Jag hoppas att flera av gästerna hann uppleva det. Själv har jag bara sett det på film, men det var häftigt det också.
Sankt Erik passerar Fjäderholmarna på väg in till stan.
Vid kajen stod både befäl och manskap från Falken och tog emot våra kastlinor. Vilken härlig service! Den här gången lade Sankt Erik sig snyggt och fint på plats, som om hon visste att det var dags att bli förtöjd inför vintern. Samtidigt är jag säker på att hon någonstans inne i sin skeppssjäl vet att hon inte har seglat för sista gången.
Tusen tack!
Tusen tack till alla som har gjort det här möjligt:
sponsorer, både privata, föreningar och företag
medarbetarna på Transportstyrelsen som har varit positiva till vårt projekt
alla hjälpsamma museianställda
volontärerna med Hasse och Anders i spetsen.
Vi vill också tacka Örnen och övriga fartyg som hälsat eller hjälpt oss genom att ge oss svängrum när vi ska ut eller in och alla gäster som seglade med oss i helgen (det tar 15 sekunder att kasta om från fram till back eller tvärt om, och till detta får man lägga trögheten, alltså den tid det tar för en stor massa att byta riktning i vattnet).
Vi hade lite drygt 200 passagerare på de tre turerna och ni var fantastiskt glada och kom med trevliga frågor.
”The Steam team” 2017 (Det var jättesvårt att samla alla på en gång, så två personer är inklippta i bilden, men de var synnerligen aktiva under seglingarna de också. Tyvärr fick jag aldrig tag i vår lots, så han saknas, liksom Rickard som bara kunde komma ifrån under fredagen.)
Vad händer nu?
Nu ska vi sätta igång med vinterunderhåll. Maskinerna ska ställas av och pannorna ska sotas. Vi ska fortsätta måleriarbetet och eventuellt ska vi också börja med det stora arbetet att tuba i panna fyra. Sen måste vi planera verksamheten för 2018. Känner du redan nu någon som har en grupp på maximalt 80 personer som vill ut och åka med världens största fungerande sjöångmaskin? Hör av dig! Trots att vi är trötta efter allt jobb fram till certifikatet vill vi gärna komma igång tidigt i vår och segla igen.
Det blev ett kort sommaruppehåll i år. I torsdags var vi åter igång. Det återstår mycket pappersarbete. Det viktigaste är att vi kan hitta en försäkring som fungerar för enstaka turer (givetvis är fartyget försäkrat av museet vid kaj). Om någon har kontakter bland rådgivare för fartygsförsäkringar, hör gärna av er och hjälp till.
Nödlösning a la S/S Martha.
I övrigt pågår ju jobbet för att kunna visa allt som Transportstyrelsen har på sin lista. Vi har fått kompasscertifikaten för huvudkompassen, och reserven är på service.
Huvudkompassen på service
Nere i akterpiken är den nya trallen på plats, så att inget kan orsaka problem med den ordinarie styrningen. Reservstyrningen är också kollad och smord. Nu planerar vi för att kunna fästa utrustningen på bryggan (framför allt ett fäste till radarn) och hoppas snart kunna vara igång med detta.
Nödstyrningen testas och får underhåll.
Sankt Erik har också kvar sitt tillstånd för radioutrustning. Radio tillhör givetvis också det som måste monteras.
Snart återstår bara att börja odla rosor 🙂
Det är mycket kvar innan vi kan ägna oss åt rosorna, men om vi sommarjobbar duktigt så … Fortsättning följer.
Vi bockar av vår Att göra-lista. I går räknade Jackie och jag flytvästar och kollade de gamla lanternorna. Flytvästar har vi gott om. Vi borstade av dem och packade om dem på ett, som vi tyckte, bättre sätt. De gamla lanternorna behöver nya glas och brännare, däremot är ytterhöljena fina.
Samtidigt nåddes vi av beskedet att Hasse har grejat en del av instrumenten och tydligen har ytterligare på gång. Mycket glädjande. Nu återstår dock monteringen, som givetvis är viktig den också.
Vi har även fått resultatet av stabilitetsräkningen. Hon har dryga två meter i metacenterhöjd. Att jämföra med moderna isbrytare som ligger kring 0,7. (Som en anekdot har tydligen någon räknat ut att Vasa hade 0,14!)
Lars och Ove var nere i ”bastun” (akterpiken) och gjorde färdigt plattformen till nödstyrningen. Plattformen ska tjäras. Själva styrningen måste vi också få bättre snurr på genom att olja upp och testköra med länkarmarna på plats.
Det finns mycket annat kvar också, men vi betar av alla punkter vartefter. Du som har jobbat på fartyget under vintern får gärna höra av dig till Anders W för tider och uppgifter om vad som mer behöver göras!
Tillhör du dem som har arbetat som volontär ombord under det senaste året? I så fall kan du vara med och vinna en fribiljett till Båtmässan. Skicka ditt namn och din mejladress till kontakt@sankterik1915.se före midnatt på lördag den 4 mars så är du med. Kommer inga bidrag in kommer biljetten att lottas ut bland de som är närvarande nästa torsdag.
Sankt Erik har vunnit biljetten genom att vara med på en bildtävling om sommardrömmar hos Båtlivetpod på Instagram. Biljetten är elektronisk.
Det var den här bilden som gjorde att vi vann en biljett.
Bilden är från den lyckade tekniska provturen i slutet av sommaren 2016, det gångna årets höjdpunkt. Nu ser vi fram emot ett spännande 2017 och hoppas kunna visa upp en ännu finare Sankt Erik när piren öppnar i vår. I dag är det dock jullov ombord och nästa torsdag är det trettonhelg, men sen är vi tillbaka och målar, sotar, tvättar och mekar. Gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt 2017!
Hösten börjar övergå i vinter och det kan vara dags att summera vad som har hänt ombord på Sankt Erik sedan provturen.
Sankt Erik i vinterskrud, locket på skorstenen och ordentliga skydd över hennes däck
Vi jobbar oförtrutet på mot att få igång Sankt Erik som ett E-klassat (innerskärgårdstrafik) fartyg till våren eller sommaren 2017. Det är mycket pappersarbete, men trots att fyren under pannorna är släkt för säsongen känns det som att vi ångar på. Med vår befälhavare Hasse i spetsen gör flera ett fantastiskt jobb med de avtal och beräkningar som krävs.
Johan sotar panna tre. Det är många tuber …
Under tiden utför vi behövliga reparations- och underhållsjobb. Det är mycket rost att knacka i förliga kyrkan, men nu kan vi snart börja måla under Oves professionella ledning. Likadant med stativet till panna två och förliga kondensorn. Pannorna sotas och maskinerna vintras in. Vi har också gjort ett större jobb med kondensorn till aktre maskin där Bengt leder jobbet.
Kondensorns insida, aktre maskin, precis när den öppnades.
Ibland är det bra att inte vara så lång. Anna knycklar ihop 160 cm och skrapar rost längst in i förliga kyrkan.
Det har också skett en hel del uppfräschningar av elinstallationerna. Från byten av kontakter och armaturer till att få fart på lanternorna och dra fram den el som behövs på bryggan.
Det är praktiskt med volontärer från många olika yrkesgrupper. Kåre är elektriker.
Knappt hade Sankt Erik fått på sig ”vinterkläderna” så vräkte snön ned i sådana mängder att täcket över aktre däck blev för tungt för ställningen. Den kollapsade och delarna vred sig. Jobbet att täcka om pågår dock. Det gäller ju att skydda vår fina hundraåring.
Snöeländet
Sankt Eriks egen åsikt om en massa snö, men ingen is, lämpar sig nog inte i tryck. Under några veckor låg också Sankt Erik ensam vid piren, utan fyrskeppet Finngrundet som var på varv. Lagom till snön var hon i alla fall tillbaka och lyste upp piren igen.
Tryggt med fyrskeppets sken när kvällarna blir mörka
Under hösten har vi också gjort saker utanför volontärarbetet, då vi besökte Malma gård. Både Anders och Maria är engagerade i vänföreningen, liksom Johan som körde oss dit med buss. Det var intressant och det stärkte vår teamkänsla – och dessutom var lunchen jättegod!
The Steam team tackar för en god lunch på Malma gård
Vi återkommer med en uppdatering kring vinterjobbet när detta har kommit igång. Om du vill ha snabbare nyheter, besök även vår sida på Facebook under tiden.
I går var det uppstartsmöte inför körningen 19-21 augusti. Vi samlades, pratade om sommaren och givetvis om det vi har framför oss. Sedan fortsatte vi med arbetet, som att städa i aktern och fortsätta putsa, något som även har pågått under sommaren. Hon blir finare och finare, vår härliga Sankt Erik.
Före och efter:
Under flera dagar i sommar har det också varit över 1000 besökare, men det slår vi väl lätt när maskinerna går?!!
Nästa torsdag möts volontärerna igen, men Sankt Erik är öppen för besök alla dagar.
