Certifieringen

En del har svettats i pannrum och maskin. Andra har varit frusna på däck och brygga. Gemensamt har vi dock glädjen. Dryga två år av slit med allt från rost till pappersarbete, från målning och puts till träning i att hantera maskiner och manövrar har burit frukt. Vi har fått Sankt Erik certifierad!

S/S Sankt Erik
Tuuut-tuuuuut, här kommer S/S Sankt Erik       Foto: Robert Härlin

En orolig kväll

I torsdags satt några av oss i mässen och undrade. Allt hade gått bra med inspektionen vid kaj, men så var det ekolodet. Detta hade Hasse för länge sedan ansökt om dispens för att slippa ha, men vi hade inte fått något svar. Hur skulle det gå? På fredagsmorgonen skulle slutprovet ske, en segling med Transportstyrelsen. Oroliga gick vi till kojs.

Strax före fem vaknade jag av att Bengt drog igång pannorna. Normalt hade nog detta inte väckt mig, i alla fall inte den tiden (kvällsmänniska som jag är), men nerverna var på utsidan hos oss alla. Vem ville stå på landgången och säga: ”Nej, det blir inget.” när våra medlemmar kom? Om det nu inte skulle gå vägen alltså. Ingen, givetvis! Som alltid när människor är oroliga pendlade det mellan ett ”men inte kan de väl …” till ”det går nog bra ändå”. Allt var varmt långt i förväg i alla fall och en sån här dag skadade det nog inte. Mycket stod ju på spel.

21688391_1702175839857234_4642828873682418065_o
Fredag morgon. Gästande S/S Stockvik är på väg att avgå mot Odense. Befäl och lots anländer till Sankt Erik. Vi ska inte fullt så långt.

 

En kram

Under arbetet på morgonen kom så Hasse, som just hade avslutat ett telefonsamtal, och talade om att vi skulle få certet. Seglingen var mest bara en rutinkoll. Jag tror att jag kramade dig, Hasse, det var ett sånt härligt besked! Vi kunde gå ut på sociala media och tala om att seglingen för medlemmarna verkligen skulle bli av klockan 14:00. Ansiktena ombord blev ljusare. Vi kunde njuta av att se både vår pirgranne S/S Örnen och gästande S/S Stockvik elda på ock lämna kaj. Snart skulle det ju vara vår tur!

IMG_4406
S/S Örnen och S/S Stockvik lämnar kaj.

 

 

En timme senare var Örnen tillbaka och låg och väntade på oss ute vid Kastellholmen. Urban, som suttit på morgonflyget, anlände i taxi ungefär samtidigt som inspektören från Transportstyrelsen kom.

Nu var det bara att göra som på fjolårets tekniska provtur, så skulle allt vara färdigt. Men … fartyget ville inte riktigt vända. Det blev många slag i maskintelegrafen, både fram och back omväxlande i aktre och förliga maskin, några av dem med hjärtat i halsgropen då hon girade åt fel håll. Det var inte tid att analysera vad som krånglade, utan bara att kämpa på men till sist hade vi i alla fall fören åt rätt håll och fritt vatten framför oss. En bit utanför Vikingterminalen, där det var mer plats, gjorde vi om manövern.

IMG_4403
Christer fotade oss från S/S Örnen.

Nu var vi utan risk att köra in i något, och med mer vatten under kölen vände Sankt Erik precis som hon skulle. Inspektören var nöjd och berömde befälen för deras skicklighet att hantera fartyget och lugnet i situationen. Kanske var det till och med bra att hon krånglat lite för oss? Fast å andra sidan var han säkert erfaren nog att märka att vi har kompetent folk ombord ändå.

Klart med certifikatet

Nu blev det pappersarbete. Vi måste fortfarande få klartecken på dispensen av ekolodet, men vi fick certifikatet i alla fall och det kändes fantastiskt skönt. Pelle, som seglade befälhavare, fick ta emot luntan. (Om någon undrar så var Hasse givetvis med på bryggan, men han håller på att trappa ner antalet timmar och vill föra kunskapen om fartygets manövrering vidare så att fler kan segla henne. En sån här gammal dam är mycket individuell att framföra.)

IMG_4352
Pelle tar emot Sankt Eriks certifikat

Sankt Eriks vänförening seglar först

Lunchen, som vi åt på Vasamuseets restaurang, fick oss att ladda batterierna igen. Nu skulle det komma gäster. Vår egen vänförening fick givetvis första tjing på en seglats, nu när det blivit tillåtet att ha passagerare ombord. Det var fulltecknat, 80 förväntansfulla stod på kajen. För första gången på tio år skulle Sankt Erik segla med gäster!

IMG_4353
Föreningens kassör, Maria W, prickade av gästerna och sålde unika nyckelringar från Sankt Eriks däcksplank.

Klockan 14:00 drogs landgången. Även nu var det lite knöligt att komma ut. Kanske för att hon ligger nästan för lätt efter tömningen av kölsvinet, eller för att vi bara kör på två pannor och inte får samma svar från maskin som på isbrytartiden? Nå, runt kom vi och iväg på en tur ut i diset. Vädret var faktiskt det enda som hade kunnat vara bättre. Efter avgång fick gästerna besöka maskin, ta sig en titt på bryggan eller bara njuta av turen någonstans ombord.

Ett fint regn strilade ner och sikten var riktigt usel. Befälet tryckte ansiktet mot fönstret och gav order till rorsman som fick styra helt i blindo. Nå, som skutseglare är jag van att inte ha mycket sikt framåt, så det var inga nyheter.

IMG_4355
Inte mycket sikt.

Nu hade de det nog varmt och skönt maskin och säkert svettigt i pannrummet. Men det är samarbete som för ett fartyg framåt, så det var bara att trotsa frusna fingrar och ånga på. Värmen från besökarnas glada ansikten och den fantastiska känslan av att Sankt Erik faktiskt seglar igen hjälpte väldigt mycket.

IMG_4389
Pelle mannekängar i en rock från tiden då fartyget hette Isbrytaren II (1915-1958 var det hennes namn). Var det så här kyligt en höstdag kan man bara tänka sig isvintern på öppen brygga …

Är klockan bara sju?

Matroser och maskin fick mycket att göra vid ankomsten; trossar skulle i land och maskinerna måste ömsom vrida in aktern, ömsom tajta till förtöjningarna tills vi låg rätt. Det tog en stund att få ett så runt skrov att lägga sig längs med kajen. När gästerna hade gått i land var det ett gäng trötta men glada besättningsmedlemmar som kunde jämföra dagens upplevelser.

Några åkte hem en sväng, några fixade pizza medan tre av oss flyttade museets sjöräddningskryssare Bernhard Ingelsson, eftersom flottans skolskepp Falken skulle kunna komma på besök på lördagen.

IMG_4357
En tur till Beckholmen med sjöräddningskryssaren med Bernhard Ingelsson. Johan, som varit flitig både på däck och i maskin på Sankt Erik, var med och hjälpte till.

Sedan var det mat och samtal om dagens äventyr. Klockan var bara sju, men det kändes som om den var tio. Oj, så trötta vi var efter all spänning. Det dröjde inte länge innan alla sov. Det väntade ju nya seglingar på lördagen.

Lördag

Den utlovade solen lyste med sin frånvaro, men det hade i alla fall slutat regna på lördagsmorgonen. Även om aktre maskin har gått dagen innan tar det tre timmar att värma den, så det var ingen rast den här morgonen heller. Strax innan vår avgång kom Falken, eskorterad av vår pirgranne M20. Sedan kunde vi ta ombord dagens gäster, från Sjöhistoriskas vänförening, och lossa förtöjningarna igen.

IMG_4368
Lördagens gäster tar en titt på Falken och kommer sedan ombord.

Den här gången kom vi runt betydligt bättre och snart var vi på väg igen. Det blev samma tur som under gårdagen, ett varv runt Fjäderholmarna och sedan en sväng in på strömmen, med en fin piruett framför Gamla stan.

Nu var det dags att börja finjustera arbetet. Hon drar en aning åt styrbord, speciellt efter styrbordsgirar, men hur mycket måste man stötta? Bara att prova och lära.

IMG_4377
Anna som rorsman medan Pelle och Hasse noga håller koll.

Gissningsvis jobbade alla med samma sak på respektive post, att hitta känslan för henne under gång. Även nu fick gästerna besöka maskin och brygga. Maria S från museet serverade kaffe och hembakade kakor.

IMG_4382
Maria S, tidstroget klädd för kaffeservering, säger tack och välkomna åter till passagerarna.

Lunchen denna dag dag var en härlig gryta som Maria gjort och serverade i mässen. Vi hann också med att besöka Falken, som hade öppet skepp. Det fanns plats för några från hennes besättning att segla med oss på dagens sista tur.

Deviera kompassen

Nu var det lite bökigare att komma ut igen. Var det på grund av våra manövrar som det hade blivit sällsamt tomt i gästhamnen? Eller var det bara fler som ville ut på sjön? Det får vi nog aldrig svar på, men det gav oss några leenden.

IMG_4369
Nakterhuset är öppnat för deviation.

På den här seglatsen var det dags att deviera kompassen. Det går till så att man kör på en bana, som en fyrkant enligt vissa kursangivelser, medan den som devierar justerar magneterna i nakterhuset. Sedan kör man samma bana en gång till för att bekräfta att inställningarna är de rätta. Under själva devieringen måste fartyget gå mycket rakt på sin kurs, och Sankt Erik uppförde sig roderstabilt, till full belåtenhet.

Fullt framåt

På tillbakavägen fick Sankt Erik sträcka ut. Hon accelererade mjukt och vibrationsfritt, så att det knappt märktes att hon kommit upp i dryga tio knop. Men strax fick vi sakta ner igen, det är fartbegränsningar när man ska in till stan. I aktre maskin hade de bestämt att 65 varv i minuten var full fart. Det är mycket imponerande att se maskinen i detta tempo. Jag hoppas att flera av gästerna hann uppleva det. Själv har jag bara sett det på film, men det var häftigt det också.

IMG_4373
Sankt Erik passerar Fjäderholmarna på väg in till stan.

Vid kajen stod både befäl och manskap från Falken och tog emot våra kastlinor. Vilken härlig service! Den här gången lade Sankt Erik sig snyggt och fint på plats, som om hon visste att det var dags att bli förtöjd inför vintern. Samtidigt är jag säker på att hon någonstans inne i sin skeppssjäl vet att hon inte har seglat för sista gången.

Tusen tack!

Tusen tack till alla som har gjort det här möjligt:

  • sponsorer, både privata, föreningar och företag
  • medarbetarna på Transportstyrelsen som har varit positiva till vårt projekt
  • alla hjälpsamma museianställda
  • volontärerna med Hasse och Anders i spetsen.

Vi vill också tacka Örnen och övriga fartyg som hälsat eller hjälpt oss genom att ge oss svängrum när vi ska ut eller in och alla gäster som seglade med oss i helgen (det tar 15 sekunder att kasta om från fram till back eller tvärt om, och till detta får man lägga trögheten, alltså den tid det tar för en stor massa att byta riktning i vattnet).

Vi hade lite drygt 200 passagerare på de tre turerna och ni var fantastiskt glada och kom med trevliga frågor.

Steamteam17_1000px
”The Steam team” 2017 (Det var jättesvårt att samla alla på en gång, så två personer är inklippta i bilden, men de var synnerligen aktiva under seglingarna de också. Tyvärr fick jag aldrig tag i vår lots, så han saknas, liksom Rickard som bara kunde komma ifrån under fredagen.)

Vad händer nu?

Nu ska vi sätta igång med vinterunderhåll. Maskinerna ska ställas av och pannorna ska sotas. Vi ska fortsätta måleriarbetet och eventuellt ska vi också börja med det stora arbetet att tuba i panna fyra. Sen måste vi planera verksamheten för 2018. Känner du redan nu någon som har en grupp på maximalt 80 personer som vill ut och åka med världens största fungerande sjöångmaskin? Hör av dig! Trots att vi är trötta efter allt jobb fram till certifikatet vill vi gärna komma igång tidigt i vår och segla igen.

Screen Shot 2017-09-24 at 11.12.35
Välkomna åter 2018!                    Foto: Robert Härlin
Annonser

Författare: annagable

Författare, lektör och språkkonsult som älskar att delta i olika äventyr även i verkliga livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s